Felfoton

Felfoton är ett fotoprojekt som vill sätta ljuset på vilka kroppar som tillåts representera vad på teater och film. Vem får egentligen vara människa på scenen? Jag har låtit skådespelare med icke-normativa kroppar gestalta klassiska rollfigurer och fiktiva karaktärer. Jag vill visa exempel på möjligheter som inte tas tillvara. På hur fördomar, rädslor och föreställningar om normalitet stänger in och begränsar konsten. På hur lätt det skulle vara att göra på ett helt annat sätt. På hur detta på samma gång skulle verka helt omvälvande och helt odramatiskt.
Felfoton ställdes först ut på Turteatern under hösten 2014 och visades sedan under Scenkonstbiennalen i Malmö i maj 2015.

I samband med fotograferingen satte sig projektledare Anna Wadström ner med de medverkande skådespelarna och samtalade om deras yrkesval, karriärer och hur deras kroppar på olika sätt påverkat deras liv som skådespelare. Här presenteras utdrag ur dessa samtal. Wadström, som också medverkar i utställningen, har skrivit själv om sina erfarenheter.

Curator: Anna Wadström, Ursprungsidé: Stefan Skärlund, Fotograf: Örjan Jakobsson, Kostymör:
Alma Winkler, Maskör: Agnes Kenttä.

Projektet gjordes med stöd från Kulturbryggan.

DSC_6984

Stefan Skärlund – Medea (Medea)

Tidigare fick jag alltid gestalta cis-män om än med ”svagheter” så som fullhet, tafatthet, bögighet och/eller annat otypiskt den normativa mannen.Jag tror att det varit svårt att placera mig pga. att jag utifrån sett liknar är en fullgången biologisk man, men att jag samtidigt utstrålar stark femininitet. Utsida och insida går inte ihop med det normativa tänk som råder inom teatern och i samhället i stort. Väldigt få roller utgår från ett transperspektiv utan att det måste bli parodi. Många gånger har jag varit förtvivlad över att inte vara född med fitta. Känt skam över att ha hamnat mittemellan könen. Min barndomsdröm, som ju var fri från könscementerade könsroller, fördomar och kvinnoförtryck, var att bli skådespelerska. En Sickan Carlsson, en Ingrid Bergman eller Garbo.

DSC_5733

Astrid Assefa – Arkadina (Måsen)

I slutproven till scenskolan när de intervjuade mig det sista de gjorde så sa de att de tyckte att jag var väldigt begåvad och att de gärna skulle vilja ta in mig men att de oroade sig över en sak. Och det var att jag var så mörk och att de oroade sig för att jag inte skulle få några roller. 1980 började jag scenskolan. 

Jag har spelat allt möjligt. Jag har haft bra roller men jag har nog setts som lite udda. Nu är det flera rasifierade i svensk teater men det var det inte då. Det var ingen svart som hade gått svensk scenskola någonsin då. Det har blivit en förändring men den är väldigt, väldigt liten. Jag tycker att det skulle ha hänt mer på dessa år. Vi vet att publiken låtsas tillsammans med oss. Jag har spelat gås och det funkade så egentligen kan vem som helst spela vad som helst.

Regissörer, teaterchefer måste våga skaka om sina slentrianval. Det är ju väldigt lätt att man vill jobba med sina kompisar för det finns en slags trygghet i det. Det är lätt att säga att vi måste utbilda alla regissörer och alla teaterchefer men vi kanske måste byta ut dem.

DSC_4717

Måns Clausen – Karl XII (Karl XII)

Jag var med i en föreställning som hette ”Hemsöborna” av Strindberg i Falun, i Dalarna. När den sen gick på turné så fick jag och teatern motta en massa hot. Hundratals faktiskt. Där ifrågasattes det hur jag som svensk-afrikan kunde spela huvudrollen, Karlsson, i en svensk klassiker. Det var nog få som sett föreställningen som hotade utan bara mig som Karlsson på affischen. Utifrån det har jag tänkt en hel del på hur sällan man ser rasifierade spela svenska klassiker och större roller.

Då har jag tänkt att, tänk om man fick se en pjäs om Karl XII med någon som inte ser ut som vit och blåögd på det sättet.

DSC_3972

Aleksa Lundberg – Törnrosa

Jag blir inte rollsatt alls, pga min transtillhörighet. Folk vet inte var de ska göra av mig. Det är samma sak som när jag sökte scenskolan. Jag började när jag var 18 och kom in när jag var 24 och då hade jag blivit diskriminerad ett antal gånger. En gång med anledningen sagd av rektor att ”Jag vet inte om vi får ta in en transperson”. Scenskolorna betedde sig helt enkelt könsrasistiskt.

De vita cis-teatercheferna måste bort. Vi måste ställa oss upp som konstnärer och säga att vi inte går med på det här. Det är tragiskt. Vi som blir utskuffade; de andra kollegorna ser ner på oss och tänker de får inte några jobb. Och så gör de förmodligen avkall på sina ideologier, på hur de skulle vilja vara för att de ska passa in. I sin iver att inte vara den som blir utskuffad så ser man samtidigt till att det här kan fortsätta. Du som är normbäraren gör så att det här problemet fortsätter och gör något som i förlängningen leder till att människor dör. För normen dödar.

DSC_5421

Jonas Franksson -Agamemnon (Sagan om Agamemnon)

I 20-årsåldern märkte jag att vägarna var stängda till att gå Teaterhögskolan men även till andra som till exempel Kulturama, och folkhögskolorna. På den tiden sa man det att för kunna gå här så måste man ha full funktionalitet och full rörlighet och det tyckte man inte att jag hade eftersom jag använder stol. Nuförtiden får de inte säga det för det finns diskrimineringslagstiftning så nu pratar de om kvalitet istället. 

När det kommer till kropp överhuvudtaget så är det väldigt tydligt att det är en viss typ av kropp som kommer in på högskolorna.

Jag har fått arbeta mycket för att öppna upp och hitta andra vägar till teaterscenerna. Det är väldigt svårt att bli stammis på ett ställe om man aldrig blir insläppt och likaså är det svårt att lära sig att spela teater om man aldrig får försöka.

Ofelia01

Ann Sofi Nurmi -Ofelia (Hamlet)

Jag fick aldrig spela Julia eller de här väna, första-älskarinne-rollerna. Jag fick spela Amman, eller tanten, vilket också kan vara kul.

Jag har gjort en del filmer och lite TV. Står det i manus att det är en mullig kvinna, det finns massa olika ord för det här; en fetlagd kvinna, en korpulent kvinna, då får jag provfilma för den rollen. Annars får jag oftast inte det. Är det inte egna projekt jag har gjort så har det varit så att det ska vara en tjock kvinna i den rollen jag ska spela. Det är också ofta så att jag ska äta på scen eller äta i filmen. Det är liksom inte så att det bara kan gå förbi att jag är tjock utan det ska också späs på. Om man tittar sig runt omkring i samhället så finns det ju tjockisar i alla läger och de äter ju inte hela tiden.

Jag vill gärna se att det är tjockisar i roller där det inte sägs att de är tjockisar. Varför får inte skådespelare spegla samhället? 

Samtidigt tänker jag att jag har haft tur för jag har ju fått göra en massa andra roller som jag kanske inte hade fått göra annars.

DSC_5701

Hannah Alem Davidsson – Konstantin (Måsen)

Det finns en vithetsnorm. Folk med en annan bakgrund får oftast spela roller som inte är etniska svenskar och de är också ofta med i nutida skrivna pjäser. Det tycker jag är synd; att vi inte får spela alla typer av roller. Jag skulle vilja spela Julia och nån gång skulle jag vilja sätta tänderna i Medea.

Vi behöver en bredare syn inom rollsättning. Jag önskar att människorna som sitter på maktpositioner vågade tänka annorlunda.

DSC_5285

Maria Wärme -Julia (Romeo och Julia)

De gånger jag har fått riktigt stora roller har det varit roller som är specialskrivna för mig och man skulle ju önska att folk vågade tänka lite mer utanför ramarna och vågade casta mig i roller som är skrivna för vem som helst. Det finns ju ingenting som säger att t.ex Julia eller Nina inte kan sitta i rullstol.

De flesta tycker att det är rätt häftigt men sen vet jag inte om det är så många som skulle våga casta mig ändå. De som vågar är de som vågar öppna upp och ta sig tid. 

Man ser aldrig folk som avviker i TV. Sitter någon i rullstol så kan man ge sig på att det är en gående skådespelare. Ska jag inte ens få de rollerna?

DSC_4420

Andrea Björkholm -Romeo (Romeo & Julia)

Jag blir inte rollsatt i klassiska kvinnoroller men hela min utbildning har jag tränat på att spela dem. De tre första åren av fem gick väldigt mycket ut på att kvinnor skulle spela kvinnor och män skulle spela män. Jag minns i ettan att vi skulle gå till kostymlagret och prova ut skor och killarna skulle välja lågskor och tjejerna skulle välja högklackat. Alla roller; klänning och kjol på. Det var liksom självklart. Det fanns inget annat tänk. Jag kände mig intryckt i att spela en viss typ av kvinnor som jag inte kände igen mig själv i och inte mina klasskamrater eller någon annan i min närhet heller.

Under min praktik klippte jag av mig håret och då kände jag att mina möjligheter att få spela de klassiska kvinnorollerna försvann. Och vad finns det sen kvar? Jag kan ju spela de klassiska kvinnorollerna men folk tror på grund av hur jag ser ut att det inte är mitt gebit. 

Jag har funderat på vad det är som gör att det är okej att Hamlet gestaltas av en kvinna. Kanske är det att det inte är så mycket ”Love” mellan honom och Ofelia i texten. De har ju aldrig en kärleksscen och det kanske är därför det är ok och har varit sedan ”way back”. Så är det inte alls med Romeo. Den manliga älskaren skulle vara kul att bita i.

DSC_4802

Anna Wadström  -Rickard III (Rickard III)